Traumamedveten omsorg baserads på forskning kring trauma och läkande processer där Rädda barnen varit främsta förespråkare för ett traumabaserat förhållningssätt. Tanken är att man ska förstå människor utifrån vad de har upplevt och inte utifrån förutbestämda ramar och kategorier. När man möter utmanande beteenden hos placeringar och klienter behöver vi landa i att beteende är logiskt för just den individen. Istället för att fokusera på beteende vill vi utforska vad som ligger bakom beteendet. Vi ställer frågan vad individen har varit med om för att hen agerar och reagerar som den gör. Basen i TMO är att skapa allians som bygger på trygga relationer för att synliggöra coping-strategier hos utsatt individer med svåra beteenden.
TMO-modellen
Modellen traumamedveten omsorg utvecklade av dr. Howard Bath och dr. Diana Boswll och kallas för Transforming care på engelska. De samlade forskning om barn som placerat eller utsatt för missförhållanden och trauma och kom fram till tre viktiga faktorer som främjade läkningsprocessen nämligen tillit, trygga relationer och coping.
Vad är trauma?
Enligt Bruce Perry, känd forskare inom trauma beskriver att trauma är ” En psykiskt påfrestande händelse som ligger utanför människors erfarenhetsområden och som ofta innebär en känsla av intensiv rädsla, skräck eller hjälplöshet.
Potentiella traumahändelser
Då en händelse inte per automatik är traumatiserade pratar man istället om ”potentiella traumatiserande” händelser. Det är den subjektiva upplevelsen som avgör om en person traumatiseras. Alla individer har skydds- och riskfaktorer som ger olika sårbarheter, det i samband med grad av exponering och typ av händelse påverkar hur vi reagerar och mår under en händelse och efter. Vi har även olika biologiska förutsättningar att hantera hög stress.
Skydds- och riskfaktorer
Ålder och mognad är viktiga faktorer hur svåra händelser förstås och hanteras. När det gäller barn är regeln ju yngre barnet är ju mer sårbart är det och utlämnat till omgivningen. Barnet påverkas direkt av hur föräldrar eller andra vuxna reagerar vis svåra händelser, möjligheten at skapa trygghet före, under och efter en händelse. Yngre barn har begränsad förmåga att själva läsa av graden av fara och är utlämnade till den vuxnes reaktion och stöd i en skrämmande händelse. Alla människor påverkas av omgivningens reaktioner och som vuxen kan man vara ett barn som inte fick det stöd man behövde och inte fått med sig de verktyg som behövs för att hantera svårigheter i relationer och svåra situationer. Grad av exponering är en viktig komponent samt hur den egna rollen tolkas i det som skett och vilket socialt stöd man fått i samband med det som hänt.
Vilken form av händelse är av vikt
Oavsiktliga eller avsiktlig handling påverkar människors reaktioner. Naturkatastrofer är oftast lättare att hantera än att en annan människa medvetet utnyttjar, skadar eller utsätter någon för övergrepp.
Olika typer av trauma
Det är skillnad på enskilda trauman och komplexa trauman. Ibland säger man typ 1 eller 2-trauman. Vid enskilda trauman kan traumatiseringen härledas till en enskild särskilt svår händelse som olycka, dödsfall, misshandel, våldtäkt eller annan typ av avgränsad svår händelse. Enskilda trauman har lättare att läka med rätt stöd av omgivningen än komplexa trauman. Komplexa trauma är upprepade traumatiska händelser som skett över en längre tid. Som att växa upp under förhållanden som präglas av våld, övergrepp, omsorgsbrist, vanvård eller uppväxt i krigsområde eller vara på flykt. Konsekvenserna och efterreaktionerna blir oftast allvarligare och svårare än enskilda trauman. När komplext trauma sker tidigt i livet benämns det som ett ”utvecklingstrauma”. Det innebär att ett barn upplevt upprepade hot och fruktan över tid kombinerat med en bristande omsorgsmiljö. Svårast är det när en omsorgsperson eller närstående brister och ger upphov till rädslor som egentligen om borde vara barnets trygghet. Ju tidigare i livet traumat utspelat sig ju större risk för påverkan på barnet utveckling.
Reaktioner på utvecklingstrauma
Personer som utsatt för utvecklingstrauman får ofta svårt att kontrollera och reglera sina egna känslor och beteenden. De kan visa sig i hämmande beteenden eller utåtagerande beteenden och även en pendling mellan dessa. Det kan handla om att vara passiv, undvikande och dra sig undan och bli avstängd. Att hamna i starka affektpåslag som intensiv oro och ångest, explosiv ilska eller förtvivlad ledsamhet, att vara otröstlig. Vanligt att det blir svårt att koncentrera sig och hålla fokus, svårt att stå emot impulser och hejda sig. Man bär på jobbiga minnen, medvetna som omedvetna som tar mycket kraft och energi av personen i fråga att undvika och trycka undan då det är för smärtsamt att släppa fram. Ofta blir det svårt med nära relationer och relationer till andra. Barn kan ha svårigheter att tolka sociala koder och samspela med andra. Man har svårigheter att knyta an och känna tillit.
Utmanade beteenden så kallade smärtuttryck
Inom TMO använder man begreppet smärtuttryck. Traumaerfarenhet och traumarelaterade behov visar sig i utmanande beteenden som kan präglas av irritation, lättretlighet, oro, ängslan eller aggressivitet. Reaktionerna ses som smärtuttryck. Stödjande personer och viktiga vuxna behöver se bakom beteenden och istället möta den underliggande smärtan och känslan och se behovet som individen kommunicerar genom sitt beteende. Vi hantera den primära smärtan för att inte skapa en sekundär smärta vilket ofta händer när omgivningen reagerar på ett kontrollerande och bestraffande sätt. Vi förstärker då traumat istället för att hjälpa individen att läka. Vi som möter utsatta personer behöver därför reflektera över vårt bemötande och agerande i dessa utmanade situationer. Traumamedveten omsorg är ett sätt att undvika retraumatisering och stötta individer att läka tidigare trauman med rätt bemötande. Vi säger inte varför gör du så här? Vi frågar vad har du varit med om som gör att du reagera på det här sättet.
Mer information om TMO för barn se länk till PDF.
